L J U S T E R Ö

B Y G D E G Å R D

Bygdegårdens historia.

Bilden är från 1939. 

Bygdegården invigdes 1937. 

Det kunde ha blivit tomt på norra Ljusterö när danspalatset Balders Hage i Gärdsvik stängde sin pärleport. Men centerns ungdomsförbund SLU, dvs Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, ville något annat och hade tidigt börjat jobba för att kunna bygga en ny samlingslokal där dansen var den gemensamma nämnaren. Det var ett oerhört stort ideellt arbete som många var involverade i - med Gustav Österman på Edö och Larssons i Gärdsvik som de mest pådrivande krafterna.

Bygdegården invigdes sommaren 1937 för att ta emot nya och gamla dansare, bröllopsgäster och 50-årsfirare och blev det andra stora navet på Ljusterö för fest- och dansfolket. Hit kom man både från närmsta skärgården och närmsta fastlandet. Ju mer tiden närmade sig vår egen, kom emellertid ”upptagningsområdet” att minska betydligt. Hur lokalen använts har skiftat dramatiskt under tidens lopp. Här har träffats föreningslivets stora medlemstal och barnaskarornas mångfald i en extremt livlig dans-, bio- och skytte-verksamhet. Periodvis har uthyrningsverksamheten dessvärre varit låg och hot om rivning har dykt upp.

SLU hade, med sin helt ideella verksamhet, under de första decennierna stor betydelse för Bygdegårdens ekonomi och överlevnad. Senare, på 1960-talet, var det bla Gunhild och Levin Andersson i Dragboda som räddade oss från det första rivningshotet. Det blev ett stort uppsving med dansen och vi satsade t.o.m på en om- och tillbyggnad 1976. Sverige omdanades emellertid när det gällde dans- och umgängesformer under 1980-talet och det blev allt svårare att hålla Bygdegården varm med aktiviteter. När PRO kom igång på allvar och formligen exploderade 1998, blev besöken från fastlandet mer frekvent igen och föreningen blev också en självklar gäst. Bygdegården är ju den enda lokalen i trakten som klarar dess numerär.

Några alldeles speciella och intensiva minnesbilder har vi i Bygdegårdens historia. Det är SLU´s distriktsstämma 1939 och skytteföreningens luciafest på 1960-talet när Ragnar Strömberg var lucia. Ja, vi låg verkligen i framkant på den tiden! Anslutningen till Hembygdsföreningens årsmöte 2012 är svårslaget, även om Jussi Björlings populära framträdanden nog var nära. Då fick några av oss stå utanför och njuta. Det glömmer vi aldrig heller.

En festdag som Bygdegården glädjande nog har kunnat hålla kvar sedan begynnelsen är trettondagsafton. En alltid lika välfylld Bygdegård möter oss denna kväll.

Den gemensamma nämnaren för våra träffar har nästan alltid varit dans, sång och musik. Några har hellre suttit å prata, och det går alldeles utmärkt också, för mötet i affären eller på nätet räcker inte ens det till alla gånger, och Bygdegården som samlingspunkt är nödvändig.

När den här byggnaden var i sin ungdom hade vi varken TV eller datorer som kunde ta vår dans- och festglädje ifrån oss. Kanske är vi på väg dit igen. Vi skönjer ett ljus.

Anders Åkerberg